Hej Laholm – för den nyfikne och aktive

En laholmare på glid

Bland kungligheter och OS-medaljer

Först måste jag erkänna en sak, jag är en idrottsnörd, jag älskar verkligen idrott. Nu på vintern följer jag mer än gärna Vinterstudion och alla våra fantastiska vinteridrottare. Allra helst följer jag våra längdåkare eftersom längdåkningen alltid legat mig varmt om hjärtat. Det hänger kanske ihop med alla skidhjältar vi haft genom åren, Gunde, Wassberg, Per Elofsson, Johan Olsson och nu Charlotte Kalla. Intresset blev klart inte mindre efter att jag fick möjligheten att jobba med dem, alltså längdlandslaget, åren 2002-2008.

Som den idrottsnörd jag är var detta helt galet, att få jobba med några av världens bästa längdåkare, få chansen att hjälpa dem att prestera sitt bästa, ta hand om deras viktigaste verktyg med mina bara händer. Att få vara en del av ett sånt team är en otrolig upplevelse. Det är många som tillsammans jobbar i kulisserna för att åkarna skall ha så bra förutsättningar som möjligt, oavsett om det gäller ett tröskelpass på sommaren eller en OS-final i sprint!

Under de här åren fick jag uppleva tre VM och ett OS. Ett VM är stort, men ett vinter-OS är jättestort! Det var i Turin 2006, det 20:e Olympiska Vinterspelen, mitt första och hittills enda OS. Det blev det mest framgångsrika Vinter-OS dittills för Sverige som tog hela 14 medaljer, varav ”mina” killar och tjejer tog 5. Vilka prestationer! Kommer ni ihåg?

Det började med att Björn Lind vann guld i sprinten, fullständigt överlägsen gled han i mål på en skida, med Tobias Fredriksson på bronsplats. Ett par dagar senare var det dags för teamsprinten eller sprintstafetten, den dagen blev helt galen. Först ut var tjejerna, Lina Andersson och Anna Dahlberg (numera Olsson, Johans fru alltså), som gjorde en fantastisk tävling och vann guld. Knappt hann vi torka tårarna innan det var dags för killarna, Björn och Tobias, som efter en grymt spännande tävling där de verkligen fick slita ont, till slut stod som segrare efter en grym avslutning av Björn. Så kom tårarna igen. 4 medaljer på två tävlingsdagar, varav 3 guld, helt sanslöst! Vilken glädje det var i laget och av bara farten tog herrarna brons i stafetten, genom Mattias Fredriksson, Johan Olsson, Anders Södergren och Mats Larsson.

Som ni vet följer vår kungliga familj gärna OS på plats, så också den här gången. De hade varit och hälsat på oss på hotellet, Kungen och Prinsen, så när jag bokstavligen sprang in i dem efter 5-milen sista dagen, blev det ett snabbt igenkännande och ett kort möte med fotografering, som avslutas med följande dialog:

Jag: Inte så ofta man är med på såna här foton!

Kungen: Jodå, det är jag!

Nu kunde man ju tänkt sig att det räckte med fantastiska upplevelser och att vi skulle få en lugn och skön hemresa, men tji fick vi. Hockeyherrarna vann också guld efter den magiska finalen mot Finland, och det visar sig att de åker med samma plan hem som vi, tidigt på måndagsmorgonen.

Vilken avslutning på detta fantastiska Vinter-OS, surra lite med Kungen, dela flyg med Foppa, Sudden, Lidas, Alfie, Henke Lundqvist och alla de andra hjältarna, få deras autografer, bli eskorterade av flygvapnet ner till Arlanda, tror inte det kunde blivit bättre än så ens om man fått önska innan.

Förresten, vad jag gjorde i kulisserna?

Allt som en naprapat gör för att åkarnas kroppar skall funka så bra som det går, och sen allt annat som behövs göras för att teamet skall fungera tillsammans.

Ja, lite udda, eller hur? En naprapat från Laholm i längdlandslaget, vem hade trott det?

Stefan Larsson

Leg. Naprapat och Fystränare på Take Care i Laholm