Hej Laholm – för den nyfikne och aktive

Advent betyder ankomst

Vi tänder adventsljusen och hänger upp våra stjärnor i fönstren, som ett hopp i det mörkaste, om att ljuset ska återkomma, om att vi ska få ett nådens år och få leva ännu en liten tid här på moder jord. Stjärnan lyser i vårt fönster för att vi med de vise männen ska hitta Jesus. Ett barn ska födas, ett Gudabarn, ett människobarn. Gud kommer till oss som en hjälplös liten bebis som behöver vår omsorg och de första vittnena är djuren i stallet. Han blir vår kung, kung över våra hjärtan.

Vem av oss vill göra ett barn illa? Den som gör en av dessa mina minsta illa, säger Gud, han har det bättre med en kvarnsten runt halsen å sänkas i havet, än att drabbas av Guds vrede. Nejdå vi älskar våra ungar säger vi, å köper julklappar å pysslar å myser, eller? Systembolagets långa köer nu i juletid, vittnar om något helt annat. Slakterierna har fullt upp, till alla djurbord. Kvinnor i metoo-uppropet och kyrkans vardeljus-uppror, vittnar om våldtäkter och övergrepp i en omfattning som vi inte anar vidden av. Föräldralösa barn och unga skickas iväg vapenlösa rakt in i kriget. Barn å djur blir utsatta å hjärtan gråter. I Jesusbarnets lilla kropp, ska allt detta få plats, så att vi arma människor alltid har rätt till en andra chans, som vi blivit lovade.

Våra adventstjärnor, hänger de en aning snett? Vi vill ju ha dem perfekt lysande och stora och praktfulla. Vår gloria åker på sned, vi misslyckas. Julen nalkas å släkten kommer och det blir tjafs om när paketen ska öppnas, före eller efter Kalle Anka. Å så julsnapsen. Morfar blir full, pappa blir full. Mamma skäller. Barnen bråkar och allt blir hysteriskt. Så såg mina jular ut, hoppas å önskar dig en fröjdefull jul.

Jag önskar att vi kunde stanna upp en stund i julstressen, och tänka på vad julen betyder. Att stjärnan där i stallet handlar om ett hopp i all enkelhet. Hoppet om att kärleken är störst, kärleken som finns i ett litet barn och att ljuset är starkare än mörkret. Att ett litet ord som förlåt kan betyda så mycket för oss själva och för andra, och nu menar jag inte syndabekännelse. För det lilla kränkta barnet där i krubban behöver inte bekänna sina synder, utan behöver få höra en ursäkt, ett förlåt, en upprättelse, få höra att det är älskat och värdefullt precis som det är utan prestation.

Den som är stor, måste vara snäll. Den som har makt måste skydda de maktlösa. Den som är klok gör det rätta. Den som är sann, följer ljuset, för sanningen trivs bäst i ljuset.

Medan det ännu är tid, låt oss hoppas på en riktigt god och fridfull jul, för alla människor och djur.

Öppna allas våra hjärtan och släpp in något nytt i oss, Gud. Låt oss få komma nära det där lilla barnet och få se världen genom barnets ögon så att vi kan förstå vad kärlek är på riktigt.

Maria Stålnacke, präst i Höks pastorat