Hej Laholm – för den nyfikne och aktive

Beskens sociala komplikationer

I kölvattnet av mitt senaste boksläpp, ”Beskakungen”, har jag ödmjukt mottagit nyanserade funderingar, spontana glädjeyttringar och handfasta ryggdunk. Boken avhandlar fenomenet besk (malörtsbrännvin) – en mytomspunnen spritdryck med starka kopplingar till Bjäre, Österlen och Laholm. Inga andra delar av landet vill ha traditionen. Inte längre. Historiskt har malörtsbrännvin brukats relativt flitigt, främst vid diverse magåkommor, men drycken har blivit ett obskyrt särintresse på grund av samtidens gastronomiska och medicinska landvinningar.

De allra flesta anser att besk är vidrigt, vilket är fullt förståeligt, men en handfull framstående besklovers har i en slags katharsis erkänt för mig att de inte heller gillar drycken, egentligen. ”Man dricker det såklart, men det är ju inte gott, egentligen” är biktens andemening. Och plötsligt var vi ännu färre, vi galningar som faktiskt njuter av malörtens kompromisslösa kvaliteter.

Vad som blottläggs här är traditioners mindre smickrande mekanismer. Traditioner som kan förena och bjuda in kan även fördunkla och vara kollektivistiskt kvävande. Traditioner fungerar som bäst när de tillfälligt förbinder ett antal individer och som sämst när samma individer förväntas representera en geografiskt kopplad folksjäl. En bekant erkände till och med att hon och hennes man länge har funderat på att dra sig ur kvarterets årliga beskarunda (en runda innefattar ett antal stopp hemma hos närområdets vänner och bekanta, där husets besk avsmakas), men att de inte vågat på grund av risken för misstolkningar och sociala komplikationer. Hon klargjorde med emfas att det inte var sällskapet det var fel på, utan drycken. Den otäcka, gudlösa drycken vars ritualer och rus skiljer agnarna från vetet. Vilka som är agnar respektive vete i det avseendet är upp till var och en att bedöma, själv är jag råg. Beskan är onekligen grundsmakernas bad boy, en svår men sofistikerad rebell.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, att ni kryddar den stundande julbesken efter egna preferenser förstås, utan att förhandla bort dess egenart eller ge efter för idén om gruppens gemensamma smakpalett, för någon sådan finns inte.

Linus Lundberg,

författare till Beskakungen