Hej Laholm – för den nyfikne och aktive

Tack på förhand att ni inte frågar mig den 15 juni i år!

I skrivande stund är det exakt 53 dagar kvar till stunden då jag tillsammans med resten av årets avgångselever förväntansfullt väntar på att Osbecksgymnasiets dörrar för sista gången öppnas för oss. I år är det vår tur, det är vårtur att göra det som vi så länge väntat på. Det är vår tur att ta studenten.Mitt i all planering, alla förväntningar och intensiva diskussioner gällande vilken låt som är bäst att springa ut till eller vad som ska stå på flaket väcks jag av en skrämmande tanke. Den härdagen som ska bli den bästa i mitt liv, kommer den verkligen bli som jag förväntar mig? Kommer den vara så fantastisk som alla säger eller står jag där den 15 juni och undrar varför jag inte är lika glad som jag borde vara? Kommer jag vakna den16 juni och undra vart den sista tiden tog vägen?Kommer jag vakna upp och inse att jag glömde nuet, att jag njöt för lite och att jag missade att hela grejen med studenten faktiskt också är vägen dit?”Ta vara på tiden, den kommer aldrig att kom­ma igen” är en stressande kommentar som fyller mig med prestationsångest, dock med ett vackert budskap som jag önskar var lika lätt att leva upptill som det är att säga det.Att ta studenten innebär, vilket jag tror alla kan relatera till, en ständig fråga som lyder ”Vad ska du göra sen”. Ett perfekt samtalsämne och en ka­nonbra icebreaker. Tro mig, jag vill göra massor, frågan är snarare i vilken ordning och hur i hela världen jag ska förverkliga allt. Jag har svarat på frågan så många gånger, jag har ställt den till mig själv och till andra. Fråga på, prata och inspirera men tack på förhand att ni inte frågar mig den 15juni i år. Jag tror nämligen inte att det bidrar med något just där och då.Det stressar mig att känna att allt ska upplevas innan jag börjar studera igen. På något sätt känns det som att det är därefter det gäller, då måste jag visa att jag kan åstadkomma något. Det är då jag ska utnyttja mina kunskaper och starta karriären.Det är omöjligt att planera sitt liv in i minsta detalj, tänker att det hade varit rätt tråkigt om det faktiskt hade varit möjligt, men jag kan inte undgå känslan av att jag behöver det för att uppnå mina mål nu, snart, helst igår.Jag vill träffa folk, få lära mig av andra och ta vara på de möjligheter jag får. Jag vill inspireras, mest av allt vill jag känna att jag bidrar med nå­got, att lilla jag i denna stora värld gör något som förändrar. Att jag gör något som betyder mer för andra än vad jag själv kan förstå.Min tid bakom skolbänken är över för nu. Jag ska ut i vad andra kallar den riktiga världen, de som påstår att det är nu verkligheten börjar. Jag förstår vad de menar men någonstans känns ut­trycket nedvärderande. Skola eller inte så har jagsen dagen jag föddes levt i lika mycket verklighet som alla andra.

Isabelle Christensen, student Samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning beteendevetenskap på Osbecksgymnasiet.