Hej Laholm – för den nyfikne och aktive

Ett planarbete som aldrig håller

Varje år vid den här tiden längtar jag till november då trädgårdssäsongen är över. Jag vet, det är inte riktigt friskt för samtidigt står jag nästan inte ut innan jag får sätta tänderna i den första jordgubben för säsongen. Och sparrisen … (Blott Sverige svenska jordgubbar och sparris har, så det kör jag på.)

Men just nu, när jag har ena foten inne i stugvärmen och den andra på väg ut i trädgården, är det tungt. Så mycket jobb som väntar. Jag vill ha en vacker trädgård men allt jag ser är kaos. När trädgårdsexperter pratar om att skalenligt skissa upp och göra en plan går mina ögon i kors. De pratar om rum och jag fattar ingenting.

Planering är inte min grej. Jag KAN helt enkelt inte planera, inte se i förväg hur saker och ting ska bli. Det är precis likadant när jag sitter inne vid datorn och skriver romaner. Före varje nytt projekt bestämmer jag mig för att den här gången ska jag vara strukturerad. Jag ska i förväg veta hur handlingen ska utveckla sig, det ska finnas en sammanfattning, en PLAN och den ska jag följa.

För tre år sedan började jag skriva en kort summering och kapitelindelning till ett kommande romanprojekt. Eftersom jag den här gången tänkte försöka mig på spänningsgenren kunde jag inte bara låta berättelsen ta form medan jag skrev utan behövde vara hård och bestämd. Jag fick ihop handlingen i fyra kapitel innan det tog stopp. För två år sedan skrev jag trettio sidor om personerna som skulle befolka romanen.

I oktober började jag skriva på riktigt och jag hann inte mer än några sidor innan det visade sig att personerna inte alls såg ut eller betedde sig som jag hade bestämt. Handlingen ska vi inte ens tala om. Hade den någonting att göra med de där fyra kapitlen som jag mödosamt planerat? Inte ens i närheten.

Nåväl, jag hade stakat ut en riktning även om vägen dit mestadels var okänd och jag styrde beslutsamt ditåt. Ganska snart upptäckte jag att berättelsen drog åt ett annat håll. Jag rätade upp den, den drog snett och jag korrigerade riktningen igen. Så där höll vi på i tre månader innan jag utmattad fick fatt i ett vitt tygstycke att vifta med. Jag gav upp.

Jag satte mig bildligt talat med armarna i kors och lät de där obstinata romanfigurerna bestämma. Det tog någon vecka innan de hade fått ordning på berättelsen och jag själv upptäckte en inneboende logik som jag aldrig hade fått tag i utan deras hjälp.

Nu funderar jag på om det kan vara likadant med min trädgård. Om jag sätter mig i paviljongen med armarna i kors, kommer det möjligen framsmygande små vättar då, som fixar och donar och stegar upp var rabatter ska skapas och andra läggas igen, hur rum ska byggas och harmoni uppnås?

En sak som är gemensamt för romanskrivande och trädgårdsarbete är ogräs. Så det är väl där jag får börja. Sedan blir det till att gräva mig fram till resultat, upptäcka att slumpens skördar inte är så dumma och att skönhet ligger i betraktarens öga.

Annika Bengtsson